Var kommer arbetslösheten ifrån
Inom traditionell nationalekonomi sägs att det finns ett samband mellan inflation och arbetslöshet. I princip påstår man att låg arbetslöshet ger hög inflation och tvärtom.
Fram till slutet av 70-talet präglades också Sverige av låg arbetslöshet (jämför med modernare tider) och hög inflation. Det rådde i princip enighet bland de politiska partierna att arbetslösheten skulle bekämpas till varje pris och hållas på så låg nivå som det var möjligt. Således uttalade t.ex. (C)-regeringen Fälldin (med moderater och folkpartister som stödtrupper) att målet för deras politik var att hålla arbetslösheten nere.
Under 80-talet kom dock andra vindar blåsande över Atlanten. Det s k ekonomiska universitetet i Chicago, under Milton Friedman, vinnare av det s.k. "Nobel-priset" i ekonomi, propagerade för en avreglering av marknaden och en "naturlig" arbetslöshet. Marknanden skulle lösa alla problem sas det, och ingrepp och styrningar från regeringar var ett hinder för den blomstrande ekonomi som skulle uppstå om marknaden fick löpa fritt. Ivriga anhängare till denna politik var Storbrittaniens Margareth Thatcher, USAs Ronald Reagan och Chiles fascistisla diktator Agusto Pinochet.
I Sverige höll man till en början emot. Låg arbetslöshet hade så länge varit det etablerade målet att det ansågs politiskt omöjligt att överge det.
Friedmans agenter
Men när politiken inte hänger med finns det andra sätt för högerkrafterna att få sin vilja fram.
Efter flera års idogt propagerande, på s.k. ekonomiska seminarier, genom indoktrinering på handelshögskolor och universitet, via lobbygrupper och ekonomiska tidskrifter, började den socialdemokratiska partitoppen att vackla i sin övertygelse. Framför allt påverkades finansminister Kjell-Olof Feldt och hans vapendragare Erik Åsbrink. Tillsammans med riksbankchefen Bengt Dennis förenades de i en strävan att införa Friedmans recept på det svenska samhället. I hemlighet agerade de som något som närmast kan liknas vid Friedmans agenter, där de förenades i sin strävan att vända upp och ner på den 40-åriga doktrin som präglat Sverige som en välfärdsstat. Avgörandet skedde i november 1985 i något som i efterhand har kallats "Novemberrevolutionen".
Första steget var att avreglera kreditmarknaden. Förut hade staten bestämt hur mycket pengar som bankerna fick låna ut, detta för att inte skapa för stor efterfrågan och därigenom öka inflationen ytterligare. Nu bestämdes istället att bankerna fick sköta sig själva, att det var bättre om staten inte la sig i, att bankerna och den fria marknaden skulle reglera sig själv. Det där är äkta nyliberala dogmer i Milton Friedmans anda, och mycket riktigt visade det sig rätt fort att det inte höll.
.